Är det en last att vara konstnär?

Egentligen skulle många säkert fråga sig om det är en last att vara konstnär. Här kommer ju de flesta av alla dessa inte att tjäna ihop till sitt levebröd på sin konst. Många som idag är erkända och efterfrågade på marknaden, har även nått den punkten efter sin död. Ja, man kan säga att det är en belastning att vara konstnär, men inte riktigt en last. Som konstnär kan jag själv utveckla meningen av det. En konstnär har oftast inget beroende av att skapa, utan detta är något som sker automatiskt när inspirationen infinner sig. Dock kan inspiration och beroende ligga mycket nära varandra. Det till och med vara så att de är goda vänner.

Så får jag min inspiration

I mitt fall är det precis som att inspirationen går hand i hand med mitt beroende. Jag är sedan tonåren beroende av snus, vilket gjort att jag inte känner mig hel om jag inte får mitt snus. Detta har kommit till en nivå att jag köper mängder av snussatser och inte kan skapa utan att ha mitt godis i närheten. Utan detta får jag ingen inspiration, känner mig trött och är helt enkelt inte samma människa. Jag antar att olika konstnärer har olika laster eller hungrar efter något som ger dem den inspiration som krävs. Det handla om något så enkelt som att bara kunna skapa utomhus, eller att vara den som inte får inspiration på en tom mage, eller ha en speciell person som fungerar som ens musa.

Kan magen bli full när du är konstnär?

Jag har alltid mina snussatser i närheten, men för andra kan det vara värre. För att återkomma till att det är väldigt svårt att leva på sin konst under livets gång, så kommer naturligtvis detta vara något synonymt med många konstnärer. I det fallet kan lasten att inte kunna skapa på tom mage vara större än den jag lider av. Hur som helst har jag löst det med att inrikta min konst på speciella teman som berör, samtidigt som jag har ett annat arbete vid sidan om. Uppenbarligen leder detta till att jag inte kan kalla mig konstnär till 100 procent, men jag får ändå det jag behöver när jag behöver det i form av kombinationen snus och mitt skapande. Helt enkelt en avkopplande stund som jag verkligen behöver för att göra livet komplett.

  • Comments Off on Konstnärer behöver inspiration

June 2, 2017 | In: Uncategorized

Garden of Words

För inte så länge sedan så kollade jag för första gången på animefilmen “The Garden of Words“, av den strålande visionären och regissören Makoto Shinkai. Shinkais popularitet och växande fanskara har bara förstärkts av flertalet excellenta filmer och kortare experimentella filmsnuttar som visar på hans otroliga förmåga att förmedla drama, intensiva känslor och det dolda, emotionella i människors dunkla vrår. Allt paketerat i ett visuellt yttre som ofta är häpnadsväckande och unikt just för Shinkai. I mina ögon är Shinkai och hans samarbetsstudio CoMix Wave Films förmodligen de bästa i skrivande stund när det kommer till att leverera animefilmer med ett speciellt djup och som samtidigt tjänar som veritabel bildporr.

The Garden of Words följer två personer vars öde flätas samman i ett regnruskigt och grått Japan. De börjar ses vid ett lusthus i en park (som för övrigt finns i verkligheten) där de delar tystnaden och, till slut, sina känslor med varandra. De är nämligen båda i en plats i livet där de brottas med sina känslor, andras krav och framförallt om de har modet att genomföra det som de tror på, oavsett vad de själva eller andra tycker. 15-åriga Takao vill bli skomakare och hatar skolan, medan 27-åriga Yukari försöker fly från sitt jobb som lärare på samma skola som Takao går till – hon vill ha ett scenbyte. Men av olika anledningar förankras deras själar kvar i Tokyo och vi får alltså följa dessa två människor när de tillsammans konfronterar sin existens och vad det är som de bör göra med sina liv.

Filmen är typisk för Shinkai då den erbjuder romantiska och dramatiska inslag men presenterar det på ett subtilt och tillbakadraget sätt. Mycket är berättat ur ett ganska stoiskt perspektiv där man får se, men inte röra, så att säga. Det mesta är underförstått i Shinkais filmer, och berättelsen drivs snarare framåt av de hinder som måste överkommas samtidigt som man bejakar de känslor som nästintill varje människa måste få brottas med under ens liv.

Som ett stort fan av Shinkai så rekommenderar jag detta visuella mästerverk. Kolla gärna in hans andra filmer, såsom 5 centimetres per second, eller varför inte Your Name som till och med visas på bio i Sverige i skrivande stund?

  • Comments Off on Garden of Words

Ni som följer min blogg vet sedan tidigare att jag gillar litteratur, och jag har redan skrivit några kortare essäer här som illustrerar vad jag känner inför kända verk inom litteraturkonsten. Jag älskar både att skriva och att läsa bra litteratur, och det är något jag viger mitt liv åt. Så mycket står klart. Det ni kanske inte vet, och som jag inte direkt skyltat med heller, är att jag egentligen älskar all slags humaniora. Allt som har med skapandets konst och vad vi människor är kapabla till att göra.

Det i sig är nog inte konstigt alls – steget från litteratur till låt säg historia eller filosofi är inte stort. I många fall hänger de olika disciplinerna till och med ihop. Du kan förstå varför en tavla målats eller en idé har sprungit upp om du förstår kulturen och historien bakom artisternas eller idétänkarnas hemland och omständigheter. Och på den vägen är det. Jag försöker se all form av konst som ett nät av efterföljande, kopplade händelser och skeenden som formar vår gemensamma historia.

Något jag verkligen uppskattar är att gå till konstmuséer och titta på de olika tavlor som målats genom historien. Det har funnits många, fantastiska skapare genom åren. På det viset är det lite synd, eftersom dåtidens målarkonst skiljer sig från nutiden. Jag kan inte säga att jag uppskattar den samtida målarkonsten alls. Det finns något raffinerat och genuint i hur de gamla mästarna målade sina verk.

Något jag märkt när jag besökt alla dessa konstgallerier och muséer är hur viktigt det är med rätt tavelbelysning. Det är en ouppskattad form av en tavlas estetik. Naturligtvis är det naturliga ljuset alltid bäst, men när man återbesöker en tavla på kvällen så är det lätt att missa detaljerna, om man såklart inte har något artificiellt ljus att luta sig mot. Det skänker ett ytterligare djup till tavlor, dygnet runt, som jag inte tänkt på innan. Det reser också frågan om hur de gamla mästarna hade känt inför det, att människor runtom i världen skulle kunna titta på deras verk, under dygnets alla timmar, med hjälp av artificiellt ljus. Kanske hade de uppskattat det. Kanske inte.

  • Comments Off on Belysning på tavlor förhöjer dess estetik

De flesta ser väl vid det här laget betting som en syssla där slumpen helt och hållet avgör. Där man som enskild inte har mycket mer kontroll än att trycka på knappen tills något bra händer. Och där man blir utnyttjad av de stora ondskefulla spelbolagen. Men det kan jag inte påstå stämmer.

Enligt Dr Luke Clark, en internationellt erkänd expert på psykologin kring spelande, som numera forskar på University of British Columbia (UBC) finns det särskilda mekanismer i hjärnan som aktiveras när man spelar. Om man lär sig att identifiera dessa kan man även märka när det är dags att avsluta eller dags att spela mer. Ett bra sätt att öva upp de saker jag kommer att nämna är att använda bonuskoder för att spela gratis. Så som med Betsers gratissnurr.

I sin forskning har han framhållit två faktorer som är särskilt viktiga när det kommer till spelande – effekten av att nästan vinna och den personliga kontrollen. Effekten av att nästan vinna är känslan av att man egentligen skulle ha vunnit. När det gäller spel där slumpen är avgörande, så som enarmade banditen, indikerar denna känsla att man inte bör fortsätta spela. När det däremot gäller strategiska spel, så som poker, kan denna känsla visa att man faktiskt höll på att vinna och att man i nästa omgång kan anpassa sin strategi. Känslan av personlig kontroll fungerar på motsatt sätt. Om man känner att man har personlig kontroll så är det antagligen dags att sluta spela. Detta beror på att de enda spel som man upplever kontroll i är spelen där slumpen är avgörande. Så som enarmade banditen. I spel som poker har man aldrig personlig kontroll.

Övar man på att identifiera dessa två känslor så kan de användas till stor fördel i sitt eget spelande. De visar även när man faktiskt har chansen att bli mer strategisk, och när man endast är utlämnad till slumpen. Detta är förmodligen en av de viktigaste sakerna när det kommer till att spela framgångsrikt. Ingen spelare har någonsin blivit långlivad av att lägga sitt hopp hos slumpen. Slumpen är den största fiende man har, för den ger bara en falsk känsla av kontroll och bryr sig inte om huruvida du förlorar.

  • Comments Off on Betting och hur man vänder svaghet till fördel

The works of H.P. Lovecraft have with the age of the internet experienced a renaissance. A man who in his prime was viewed as not much more than a pulp writer, today he is one of the most respected authors of horror in the world. Lovecraft’s specialty was in writing eldritch horror, stories of otherworldly and cosmic creatures of near-godlike power, so fantastical in scope that looking upon them drove men mad. He gave his monsters tentacles and scales, made them slimy and alien, and surrounded them in a shroud of mystery. They were worshiped by cults, whose followers were often cursed with insanity, and sometimes disgusting features that mirrored their god. Nearly a hundred years after he first published “The Call of Cthulhu”, his most famous work, his influence can be traced to hundreds of works in literature, cinema and interactive storytelling. Yet so much of his writing is fundamentally misunderstood. Too often do people mimic his style and aesthetic (Cthulhu himself has become a staple of horror monsters) without understanding the underlying theme that Lovecraft was desperate to get across. At the heart of his stories are not scary monsters and blood and gore, but a more existential horror: fear of the unknown, lurking in the depths of space, dwarfing our tiny planet.

What Lovecraft wanted to capture with his fantastical creatures was the idea that not only was humanity not alone in the universe, but the beings who inhabited it were so powerful, so massive, so incomprehensible that we were nothing but ants to them. Lovecraft believed that what people truly found horrifying was that which challenged our delusions of grandeur. He wanted to confront his readers with how insignificant they were, how small our species was, compared to the vastness and complexity of the universe. To this end he decided to distill the mystery and scale of the universe into physical form, that man could be confronted by it, and the implication became that should anyone ever confront this manifestation of infinity it would be the most horrific experience in their life. The horror of Cthulhu, of Lovecraft’s many monsters is a metaphor for the horror of how small we are. Nothing could save humanity from this horror. The most we could do was to be ignorant of it.

Lovecraft’s horror is one for the modern man, the man who has abandoned religion and become a god unto himself. It confronts the arrogance and avarice of his bloated sense of self with the realities of existence, and dares him to gaze into the abyss and not despair. Beyond the creepy monsters and disturbing settings, this is the true legacy of Lovecraft’s writing. No wonder that he has become so beloved.

  • Comments Off on The truly terrifying thing is how little we matter in Lovecraft’s stories

 

Growing up, I hardly knew of any female sci-fi writers. Undoubtedly the majority of all sci-fi writers tend to identify as male, which clearly has shaped the genre- sci-fi can be both macho and sexist with a clear tendency towards writing for a homogenous audience (a male one) . There are, however, some exceptions to the rule, one being the writer Tanith Lee, whose writing style has been described as perverse, erotic, lush and vibrant. Not exactly your every-day sci-fi style in other words. Her book “Don’t bite the Sun”, published in 1976, portrays the life of a young woman in a utopian world. This is a world wherein you are reborn if you commit suicide, you can completely change your appearance on a whim and do whatever you please with no consequences. Engaging in promiscuous sex is the norm and seeking thrills wherever they can be found seems to be every person’s goal in life. This is an environment everyone but two characters seem to thrive- the narrator and the person who falls in love with her. Her personal quest is to find happiness in a world where on the surface it seems readily available, but in reality it is merely base and unfulfilling.

The novel deftly explores complex philosophical themes such as the merits of a utopian state and mankind’s existential need for fulfillment and purpose. But more than that, it explores the theme of motherhood, and takes an approach to the sci-fi genre that before this novel was virtually unheard of: putting an emphasis on feminine values and perceptions. And that is where the true heart of this novel lies. Far too often are sci-fi authors inclined to avoid anything more than a basic human perspective on their carefully crafted dystopian and utopian societies, preferring sterile and

omniscient viewpoints where all facets of their world can be carefully deconstructed from a position of rationality. What Tanith Lee understands better than any of these authors is that humans aren’t always rational, that you desperately need emotions for your writing to resonate with the human soul. The utopia of Don’t Bite the Sun conforms to utilitarian ideas of a perfect world, yet through the lense of the narrator we see it for the hedonistic and empty place it truly is. The more the narrator grows as a character, and the more she grows as a woman, the more her existence becomes a living nightmare. When she grows attached to a desert animal she has adopted she wakes up to how shallow her relationships with others truly are. When she leaves the immortal structures of her city and ventures into the wild she falls in love with its frailty and beauty. As she experiences loss for the first time she is made painfully aware of how little comfort her world’s luxuries can bring her.

Don’t Bite the Sun is the rare kind of dystopian novel that isn’t interested in exploring the world it has created so much as the characters that inhabit it. It is a deeply human story that is aided by its sci-fi setting without ever being upstaged by it. Books like these are the proof that certain stories are best told together with a fantastical element.

  • Comments Off on Why “Don’t Bite the Sun” should be read by any feminist sci-fi enthusiast

Fyodor Dostoyevsky is undoubtedly most known for his magnum opus, Crime and Punishment. However, he has written several other masterpieces- my personal favourite is one of his first works, Notes from Underground, which was the beginning to what I like to call Dostoyevsky’s existentialism. It was the beginnings to a completely new era of modern philosophical literature that would seduce Europe, with him as its founding father. Decades before narcissism even would become a psychological concept, Dostoyevsky perfectly encaptured it with his main character in Notes from the Underground. The novella is written out of the main character’s perspective, a foul 40-something old man, the first part of the book being his diary where he contemplates his own life and himself, and the second part figuring him as anti-hero, narrator and first person.

Dostoyevsky’s own reflections on Nihilism and rationalism are excellently, concealed in the message of the main character’s mere ramblings, but Dostoyevsky also unknowingly perfectly describes a psychological phenomenon, which we connote most commonly with the modern, 21th century man- pure narcissism. The Underground Man, as the main character is called, takes pleasure in being ruthlessly honest, rude or condescending towards his fellow man. He constantly whines about different afflictions he refuses to do anything about, happy with having something to complain about and suffer from. He embraces the weird and disturbed nature of himself and the universe surrounding him, ravelling in being decrepit and refusing to better himself to become more like “ordinary men” as, they too, disgust him. Page after page the reader is showered with his self-doubts, arrogance, self-hatred and insecurities- he is seemingly obsessed with his self-image and how he is perceived. Once again, a typical example of narcissism. But the amazing this is the realisation when you as a reader understands that the Underground man is not just a despicable man, but a reflection of any person’s mind, taken to its extreme. The Underground Man is a caricature of several different stereotypes that can be found in modern society as easily as it could be found in the 1800’s. He reflects both the typical Alpha male at the same time as the Beta Male. He is eager to push weaker people down, to highlight his own strengths and make him seem like the better person, but he can also be the weak, unsecure and fragile Beta Male that could easily be hurt by other people (and with wounded pride, never forgive them).

In short, Notes from the Underground might as well be called Notes for your Psychology test, as it pinpoints all the symptoms of narcissism, in a ground-breaking manner for a book written before narcissism was even a concept.

  • Comments Off on How Dostoyevsky predicted narcissism